Hat

Jag har funderat länge på detta känslotillstånd. Vad kommer allt detta hat ifrån? Hur kan det vara att människan har så lätt till att hata?
Dessutom slänger folk sig med ordet hat till både höger och vänster. Förstår de flesta tyngden i ordet eller har det bara blivit ett skällsord som ska understryka deras känsla?
Eller ligger där faktiskt en bubblande känsla av hat inom dessa människor?

I denna tidsera ligger mycket av fokusen av hat på nätet. Detta är otroligt fascinerande.

Jag satt igår på forumet Flashback och läste en tråd om SIBA-reklamen som gick i julas och som folk i allmänhet inte alls tyckte om. Trådstartaren vräkte ut sitt hat mot VD:n Fabian Bengtsson och sparade inte på orden när han raljerade om hur avskyvärd han tyckte Bengtsson var och vad han skulle kunna tänka sig att göra mot honom. Sen följer 53 (!) sidor av anhängare som hakar på detta hat, det ena värre än det andra.

Människor som sitter och skriver att dom vill "döda honom", "sänka honom i en låda i havet", "ge honom en käftsmäll" etc.

Förstår dessa människor verkligen innebörden av orden dom skriver?  Den verkliga innebörden. Att vilja döda en människa. Hur kan man hata en person man sett på tv pga av en irriterande reklamslinga?
Eller är det verkligen riktigt hat?

Då undrar jag hur nära ligger gränsen från hat till handling? Hur stark är den spärren hos en människa? Vad driver en hatande över den gränsen?

Ta Anders Breivik. Hans verkliga hat övergick i handling. En fruktansvärd handling. Hos honom fanns uppenbarligen inte den spärren eller vad gjorde att han bestämde sig för att gå från hat till handling?

Det här är någonting jag absolut skulle vilja forska i.

På Wikipedia står det att hat är motsatsen till kärlek. Varför har vi lättare för att hata än för att älska?

Ny forskning?

Det står i en artikel i Aftonbladet idag att vissa av Facebook-användarna mår dåligt. Framför allt låginkomsttagare, lågutbildade och kvinnor.
Detta tror dom beror på att de jämför sig med andras profiler.

I alla tider har väl kvinnor jämfört sig med andra kvinnor. Tjock vs smal, singel vs förhållande, barn vs inte barn, osv.
Status har uppenbarligen varit en stor grej för kvinnor. Rätt status = meningsfullt liv. Vilket helt klart går hand i hand med Facebook. Statusens mecka.
Vad jag inte riktigt kan förstå är att andra verkar tro att allt som skrivs på Facebook, såväl som resten av internetvärlden, är på riktigt. Visst, vissa kanske är ärliga på Facebook men är dom verkligen ärliga då mot sig själva?

Vad som skrivs på nätet är ju selektivt. Självklart händer det tråkiga saker i folks liv som inte nämns, faktum är att jag tror att största delen av människors liv är tråkiga. Vilket är ett ganska relativt begrepp förstås. Vardagen är säkert lika för alla.

Det är så lätt att sitta bakom en skärm i sin ensamhet och skriva. Man behöver inte stå face-to-face med personerna man vänder sig till. Otroligt lätt att bara välja vilka delar av sitt liv man vill dela med sig av.
Men hur stor del i procent är det i det stora hela? Det kan man fråga sig.

Livet på nätet är bara toppen på ett isberg. Under ytan gömmer sig allt det som faktiskt förenar hela mänskligheten.

Känslor.

Det skulle vara lätt för mig att skriva att man styr sitt eget liv men det faller platt till marken eftersom jag hamnat i fällan själv.
Att jämföra mig med andra trots att jag inte sitter på Facebook.

Det skulle kunna kallas kvinnofälla men jag tror mer att det är en människofälla. 

Seriöst, vi måste sluta leva våra liv genom internet. För det är inte att leva utan livet är det som passerar i bakgrunden.

Gottigott

Jag är ganska likgiltig när det gäller kungahuset men om en ny prinsessa är född och jag får anledning att äta prinsesstårta så kan jag vara så mycket rojalist som det behövs.

Ur sängen

Min sambo vet precis hur han ska få mig att vakna. Jag är väldigt seg och han vet att komma med kaffe till sängen funkar rätt så bra.
Men det finns några få gånger han fått mig att vakna med uppspärrade ögon.

Det låter ungefär så här.

Han: Här kommer kaffet.

Jag: Mmmm

Han: Är du vaken?

Jag: Mmmm (Tänker: Nä, gå så jag får somna om!)

Han: Whitney Houston är död.

Jag: VAFAN SÄGER DU?

Gudfadern

Det djurrättsaktivisterna gör, med tvång, hot och skadegörelse, tycker jag man likna vid maffian.
Enda skillnaden är väl att det inte lär vara ett hästhuvud som dyker upp i bagaget på bilen.

Snörvel, snörvel

Allt verkar ordna sig. Eller inte. Jag vet inte Kanske. En sak är säker att huvudet är fortfarande fyllt till bredden av snor så jag kan ha misstolkat allt som sas på mötet idag.
Dom kan ha klassat mig som hopplöst fall och bränt min "casefile" utan att jag fattat det.

Ni förstår att det är synd om mig va?!

Björn

Jag förstår inte varför det är så viktigt och skjuta en björn som skadat en människa?! Precis som att björnen skulle vända det till personlig vendetta och leta upp han igen och avsluta det han påbörjade?